jagidajansson

I mitt omedvetna är det som att jag redan har lämnat Kalmar. Det visar sig i min vardag här och nu. Små käppar i hjulet kan kännas enorma. Ångesten kommer krypandes för de minsta saker. Min trygghet, min nuvarande vardag, är snart ett minne blott. Vad som väntar vet ingen. Man kan bara ana och tro. 

 

Sådana här stunder blir saknaden av mamma så mycket mer. Det är nu jag vill ringa och fråga hur jag ska göra med det ena eller det andra. Vad tror du att kommer blir bäst? Varför reagerar jag så här på det där? Hur ska jag veta att det jag har valt kommer att bli bra? Vem kommer vara kvar i mitt liv om ett år? När kommer jag att känna mig hemma igen? Alla dessa tusen, triljoner frågor kan hålla vem som helst vaken längre än nödvändigt. 

 

Och i denna förändring, där en vardag ska bytas till en annan, pågår en ständig förändring. En förändring med anpassning, där jag ska hitta ett sätt att klara livet och hitta svaren på alla frågor.

Inte är det lätt, livet, men så länge du inte ger upp är du en vinnare. Det är vi alla, oavsett hur det slutar.