jagidajansson

Jag saknar mamma. Jag saknar mamma så mycket att ingenting är roligt. Ingenting. Det är så det känns. Inuti mig.
Jag saknar mamma så mycket att jag har svårt att vara den genuint positiva personen. Genuin. Det är så jag vill vara, men inte är, just nu. Inuti och utanpå.
Nu har det gått mer än ett halvår sen den värsta stunden i mitt liv. Jag har visat för mig själv, min familj och alla andra, att livet går att leva vidare. Att vardagen fortsätter. 
Det är nu, nu när allting rullar på som saknaden exploderar. Livet är som vanligt, fast ändå definitivt inte alls som vanligt.
Saknaden dränker mig. Inte hela tiden, men mer ofta än förut. Sorgen sänker mig. Inte hela tiden, men mer sällan än förut.
Jag väntar på en vändning. Mer än någonsin. Sorgen ersätts av saknaden. Tårarna ersätts av skratt, men när?

Jag vill hitta glädjen igen, på livets resa.