ATT HÖRA AV SIG

Frågor utan svar och frågor med svar. De bubblar upp lite hela tiden. En del dagar mer, och andra mindre. Varför visar de som står en närmast minst närvaro, när jag själv tycker att jag behöver dem som mest? Hur kan en bekant visa sig vara en riktig guldklimp, som dyker upp när jag minst anar det? Att "höra av sig", det är verkligen en konst, både för mig och dig. Att höra av sig är ömsesidigt, lättare att säga och nog så mycket svårare att göra.


Att försöka klura ut ett svar eller en förklaring till dessa frågor, det är svårt. Svårt att hantera och svårt att veta. Veta vad som är rätt och vad som är fel. Om det ens finns något rätt eller fel. Rätt eller fel sätt för personer runtomkring att agera när en medmänniska är i sorg. Att livet går vidare, det gör det för alla. Men för personen i sorg tar det längre. Mycket längre. Och det är precis det som är det svåra. Vem finns kvar när det stormar som värst på insidan men kanske inte syns på utsidan? Då tiden går men sorgen består.
I sorg finns inte kraften att ta vara på livet och dagen varje dag. Ensam. Det är de ensamma dagarna som du runt hörnet fyller den där guldklimpsfunktionen. Men att förmedla det, från mig till dig, det är svårt.
Jag vet att det är min vilja som måste ta mig igenom varje dag. Den viljan kan bara komma från mig själv. Men det blir nog så enklare att göra det tillsammans. Att göra det lilla kan betyda det stora. 

Styrkan och bakgrunden till mina ord hoppas jag kunna hjälpa både mig själv och de andra runtomkring. Det är inte enkelt att ta sig vidare i sorgen, varken genom att stå på insidan eller på utsidan. Men tillsammans, då är vi faktiskt starkare.

Kommentera här: