jagidajansson

Hon kramar om mig och pussar mig lätt på pannan. Jag säger "jag älskar dig mamma". Känner mig lugn och trygg. Inte ensam. Jag vaknar, och så är allt borta. Saknaden. Vissa stunder är det så svårt och så ohanterbart. Nästa stund känns det som om ingenting har hänt.
Jag vet inte hur livet ska levas, och jag vet inte hur man ska hantera denna eviga berg- och dalbana av saknad. Men en sak vet jag, och det är att ingen annan kan veta vad som är rätt och vad som är fel. Det är jag själv som måste pröva mig fram vad som känns bäst. Saknaden. Den kan komma flygandes som ett spjut i luften och landa hårt inombords. Den kan vara lätt som en fjäder och bara anas lite grann. Men den är alltid där.
Min livsgnista är guldkornen från vardagen. När det känns bra, då är det bra. Det är de stunder jag njuter av, då jag vet att nästa kan kännas som ett evigt mörker.
Mamma är inte här, men tryggheten finns där. Då jag saknar, är mamma just precis här. Här i mitt minne. Saknaden är ett evigt kretslopp.

En god stund.