PÅ BANAN
Det är en berg- och dalbana. Livet och känslorna. Ibland åker de tillsammans. Ibland inte.
Jag sitter i soffan och försöker att se på tv. Väskan är packad, soporna är slängda och blommorna är vattnade. I morgon åker jag hem och firar den andra julen utan mamma. Hon har åkt med i många av mina berg- och dalbanor. Och hon åker fortfarande med. Det är mamma som styr. Det är mamma som ibland styr vad jag känner, och det är mamma som ibland styr vart jag väljer att åka.
Mamma fattas livet något enormt just den här tiden på året. Jag kan bli förbannad på den som säger att den ska hem och julbaka med sin mamma. Jag kan bli förbannad på den som inte vet vad den ska köpa till sin mamma i julklapp. Jag kan bli förbannad på den som inte åker samma tåg som mig.
Men under nästa tanketur inser jag, att jag kan inte bli förbannad. Den andra har inte åkt samma tåg som jag. Och den andra kan inte veta vilken del av turen som jag åker just i dag. Det är det som är det svåra, att visa och veta, när den där berg- och dalbanan svänger som mest. Det enda jag helt säkert vet, det är att det bara är att åka med.
Snart är den här delen av livet förbi, studentlivet och livet i Kalmar. Men än så länge går tåget och slutrakan finns där framme, men jag vågar inte riktigt se hela vägen dit, än.
Oavsett vad jag känner eller var jag är i livet, vet jag att mamma är med mig. Och att komma hem och få fira jul med de som jag älskar och som mig älskar, då är livet på toppen av berg- och dalbanan.