jagidajansson

Snacka om kontraster i livet. Och i stadsbilden. Ena stunden testar vi stans uteställen. I nästa ögonblick springer jag intervaller längs med strandpromenaden. Mitt i allt på min gata passerar en traktor.

 

Har varit på de två första föreläsningarna och jösses vad mycket att ta in. Men det känns också intressant, och varje gång jag suttit där i förläsningssalen har det känts som att jag valt rätt och att jag är på rätt spår. Nästan så att jag bara skulle vilja spola fram i tiden, kasta mig in i karrären, flytta till Stockholm och se vart vägarna bär.

 

Drömma iväg är enkelt. Leva här och nu är svårare, men något som jag vill bli världsbäst på.

Såg på Efter tio där de presenterade Klas Ingessons bok, och i samband med det visade de en intervju från slutet av hans sjukdomstid. Där säger Ingesson att han aldrig känt så mycket för att leva här och nu som när han blev sjuk. Men också att det är så hemskt att det ska behöva gå så långt, eller att sådana saker ska behöva hända, för att man ska inse detta.

Ett cancerbesked ska inte behöva vara det som ringer i klockan och väcker alla kloka tankar.

Det MÅSTE gå att tänka så ändå.

Jag märker bara själv hur fort jag förtränger. För ett år sedan var min värld helt upp och ner i samband med mammas bröstcancer. Då stannade vi alla upp. Tack och lov har allt gått mer eller mindre smärtfritt, och redan i dag lever jag och min familj vidare nästan precis som förut. Påminnelsen om att leva här och nu har redan suddats ut mer eller mindre.

Det är dagens läxa, eller livets läxa: Nu är nu. I morgon kommer senare.